Man inser inte hur bra man har det egentligen. Därför går man runt och klagar på en massa småsaker som inte har någon betydelse alls. Vi ska va glada att vi vaknar upp varje dag och att både vi, vår familj och våra vänner har hälsan i behåll. Livet är vackert, även om det inte alltid är så bra. "Ta vara på det ni har istället för att jämföra er med andra"

Kallt. Frost på fönstren. Klar himmel. Löv som faller. Löv som dekorerar marken med otroliga färger. Vintern är på väg. Julkänslan kryper sig på.

Ligger bredvid dig och hör dina andetag, in och ut ut och in.
Jag känner mig trygg nu
trots att du ser ut som en liten pojke när du sover.
Men det är här det tar stopp.
Det finns inget du & jag.
Det finns inget vi.
Det har det aldrig gjort.
Det kommer det aldrig att göra.

"The right people who belong in your life will come to you, and stay"

You have to count with hard times in life, that's just the way it is. But the hard times will pass, but you must be patient

Återigen till ett ämne jag dragit upp förut. Detta med respekt. Detta med "tjejgäng" när man umgås cirka 6/7 tjejer jämt och ständigt och dom kallar dom varandra bästa vänner och dom älskar varandra osv osv. Men så fort dom är ifrån varandra så snackar dom en massa strunt och hugger varandra i ryggen om och om igen. Hur kan man vilja kalla någon som hugger en i ryggen för en vän? Jag förstår mig inte på det. Mina vänner vill jag kunna lita på. Jag vill inte behöva gå runt och oroa mig över om mina vänner kommer sprida vidare det jag nyss sa i största förtroende. Jag blir så ledsen när jag ser/hör sånt här. En äkta vän pratar inte struntprat om dig med andra vänner.

Låter rubriken tala för sig själv. Vad tänker ni på när ni hör ordet kärlek? Jag tänker på.. Jag vet ärligt talat inte vad jag tänker. Kärlek är svårt tycker jag, det är svårt att släppa någon för nära inpå, man är för rädd för att bli sårad, man är för rädd för att man nån dag står där helt ensam kvar. Man är rädd för att förlora sin kärlek och se han/hon lycklig tillsammans med en annan. Man är rädd för hur lång tid det kommer ta innan man kommer över personen. Det finns väldigt mycket negativt. Men hur kan man vara rädd för någonting som är så vackert?

Hör fågelkvitter utanför fönstren, känner kylan mot min hud. Idag kommer bli en bra dag intalar jag mig själv i hopp på att något nytt ska hända

Ligger och tänker på allting mellan himmel och jord, men det är väl typiskt när man försöker sova? Har ni någon gång tyckt om någon som ni samtidigt inte tycker om? Kan vara lite svårt att förstå, så ska försöka förklara på bästa sätt. Ni gör allting tillsammans, håller handen offentligt, pussas offentligt med mera. Men samtidigt så vet ni innerst inne att det aldrig kommer bli något mellan er? Den känslan suger. Att allt detta med kärlek ska vara så komplicerat men samtidigt så vackert och underbart. "Fast jag inte saknar dig, så känns det som om världen skulle rasa om du glömde mig"